Idag så vaknade jag, torkade golvet i köket och slog mej sedan ner med frukosten och en krönika i min församlingstidning av biskop emerita Caroline Krook.
Förra torsdagen var jag, min mamma, min syster och hennes kompis ute och spatserade i Stockholm och råkade passera Hedvig Eleonora kyrka precis lagom till middagsmässan. I predikan pratade prästen mycket om skillnaden mellan att se meningen med livet och att se meningen i livet. Allt var knappast solklart när jag satt där... Jag vill allt som oftast förstå saker och ting. Är det tokigt? Att vilja begripa varför?
Caroline Krook skriver att det inte handlar om var eller hur man möter uppståndelse utan "det sätt på vilket jag möter själva tillvaron. [...] Hoppet om att själva tillvaron är meningsfull och vilar i kärlek".
Och kanske så börjar poletten från förra veckan att trilla ner - Krook beskriver också om hur kvinnorna som kom till graven på den tredje dagen inte var vidare hoppfulla, de var ledsna .. men de behövde inte hoppas.
"Visst kan människors tro uträtta mycket och visst kan människors otro hindra mycket. Men Jesus Kristus uppståndelse var inte beroende av att människor trodde att han skulle uppstå. [...] Det handlar inte om min kraft - utan om Guds."
Jag tror nog att jag skulle kunna grunna på att förstå allt i evinnerlighet - men så får jag påminna mej om att det viktigaste kanske är att se det som är. Det är detta jag har fått och det är här jag måste vara. "Överallt där livet är starkare än döden är ett uppståndelsemöte."
Det är ganska stort - eller vad tänker ni?
tjingtjing - Hannah
Skivet av Vice Förbundsordförande
,
11:49 tisdag 2 mar 2010,
0 kommentarer
<< Föregående
|
Nästa >>